Im still alive!
Hej bloggen! Det var en stund sen jag loggade in här sist, ännu längre sen jag skrev ett inlägg! Det har minnsann gått som en berg-och dalbana för mig den senaste tiden! Från att ha varit otroligt kär, frisk, skoltrött och glad står jag här nu singel, glad, skolsugen efter att ha legat på sjukhus en vecka och hoppats på att dö.
Nu låter detta ganska brutalt men det är sanningen. Och sanningen är ingen dans på rosa fluffiga moln utan en lång och plågsam barfota promenad på krossat glas.
Allt började med lite feber, ont i halsen och förkylning, inget farligt om man frågar mig. Jag tränade och levde helt normalt. Efter att ha legat en vecka i 39 graders feber, besökt läkaren och tagit massa blodprov visade det sig att jag hade körtelfeber. Exakt en vecka senare jag hade fått feber fick jag plötsligt väldigt tungt att andas. Så tungt att jag kände hur benen domnade och det pickade i fingrarna. Jag ringde åt mamma som var i jobb och berättade detta. Efter ca 5-10 min kom pappa hem rusande från jobbet och hittade mig i mitt rum. Jag kunde inte prata och inte andas. Sedan var det fullt ös i huset med 2 ambulanser, förstadelvårdsbil och massor med folk. Sen kommer jag inte igåg mera.
När jag piggnade till insåg att jag låg i en operationssal med 7st läkare runt mig. De hade förberett sig för operation men som tur hade de inte behövt sätta igång. Min hals hade svällt upp på bara några minuter och därför kunde jag inte andas. Jag togs in på sjukhus och där låg jag i hela 6 dagar.
Samma dag som jag kom in med ambulans hade vi fått mera provsvar och de visade att jag hade både körtelfeber och mycoplasma.
Man kan säga att jag redan låg i graven bara lite jord på så var det klart. De första dagarna på sjukhuset när jag var som sjukast hoppades jag på att de skulle ge en överdos av någon medicin så jag skulle slippa allt elände.
När jag till sist blev lite bättre och efter att ha tittat igenom alla avsnitt av ryttareliten och när jag började sakna hästarna och stallet svängde humöret ganska snabbt till positivt tänkande.
När jag äntligen slapp hem efter att de plågat mig med sprutor, punktering av tonsill och undersökt halsen med en kamera via näsan hade jag två önskningar. 1 att få äta ungskorv och potatismos när jag kommer hem. 2 att hälsa på Vefas. Båda önskningarna blev uppfyllda :D
Nu är det en låång väg tillbaka. Min kropp har blivit utsatt för mycket den senaste tiden och jobbat hårt för att bli frisk. Nu gäller det bara att vila upp den ordentligt igen så den kan bli lika stark som förut. Det är första veckan jag går i skolan nu. Har bytt bort många kurser så jag har en väldigt lugn period nu vilket är skönt eftersom jag har mycket att ta igen och många prov att skriva som jag missat. Känns skönt med snälla och hjälpsamma lärare som ställer upp.
Nu gäller det att kämpa och sikta framåt. Längtar tills jag får sitta på hästryggen igen!
//Malena Forsström